Wikipedia

Tamfår

tämjd idisslare uppfödd för att ge kött, ull och mjölk

Tamfåret är en domesticerad variant av får. Det är fortfarande omstritt om den ska räknas som egen art Ovis aries eller som underart till Ovis orientalis.

Tamfår
Gotlandsfår
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljGetdjur
Caprinae
SläkteFår
Ovis
ArtTamfår
O. aries
Vetenskapligt namn
§ Ovis aries
AuktorLinné, 1758
Synonymer
Ovis orientalis aries
Hitta fler artiklar om djur med

Fåren producerar ull, kött, mjölk och skinn, vissa raser är specialiserade på en av delarna, medan andra är så kallade kombinationsraser. Tamfåret utvecklade först spinnbar ull efter att ha varit husdjur i flera tusen år. Från första början var det sannolikt köttet som var åtråvärt, snart också mjölken.

Systematik

redigera

Om tamfåret räknas som egen art har den och dess förvildade populationer det vetenskapliga namnet Ovis aries och alla ursprungliga vilda populationer sammanfattas under namnet Ovis orientalis. Denna variant används bland annat av Internationella naturvårdsunionen (IUCN).[1]

Om tamfåret räknas som underart kommer arten (inklusive t.ex. mufflonfår) att heta Ovis aries då Carl von Linnés beskrivning av tamfåret är äldre än alla beskrivningar av ursprunglig vilda populationer. Denna variant används till exempel i Mammal Species of the World (2005).[2]

Båda namnen är giltiga enligt International Commission on Zoological Nomenclature (2003).[2]

Ursprung

redigera

Fåret (Ovis aries) är efter hunden troligtvis människans tidigaste domesticerade husdjur, nära följt av get.[3] Domesticeringen ska ha skett i Iran och Irak för så länge som 11 000 år sedan, möjligen i flera omgångar och på andra håll i Asien. Det har varit omdiskuterat vilka de vilda förfäderna är, eftersom även de vilda fåren finns i många olika underarter. I dag räknas den orientaliska mufflonen som ursprunget. Det är ett bergsdjur som är en mycket säker klättrare, ett beteende som tamfåren i större eller mindre grad har ärvt. De övriga asiatiska vildfåren har ett avvikande kromosomtal som gör det osannolikt att de skulle ha bidragit till tamfåret. Den europeiska mufflon som finns på Korsika och Sardinien kan i själva verket vara en tidig tamform av mufflonen som har förts till öarna under stenåldern. En sorts mellanform mellan mufflon och senare tamfår har överlevt förvildad på den avlägsna skotska ögruppen St Kilda, soayfåret, annars förekommer en mängd olika gamla raser av tamfåret (Ovis aries). Många av dessa finns bara lokalt, och deras ull kan likna den man finner i traktens historiska textilier. Under de senaste tvåhundra åren har ett mindre antal raser blivit dominerande inom världens fåravel.

Ulliga får som vi känner dem utvecklades först efter flera tusen års fårhållning. I början var det alltså kött, skinn och möjligen mjölk som var intressant.

Ekologi

redigera
 
Betande får

Tamfår hålls i högst olika biotoper, från Nordafrikas torra värme till Grönland, från berg till nederländska strandängar. Där de har valet föredrar fåren torr mark, och de lägger sig ofta till vila högt i terrängen. De lever naturligt i flock, och flockbeteendet gör det möjligt för en van herde och en vallhund att driva dem dit man vill.

Föda

redigera

Tamfåret är en idisslare och har fyra magar: våm, nätmage, bladmage och löpmage. De betar allt från gräs och örter till sly, blad och bark från de flesta trädarter, till exempel sälg och asp. Överdriven fårhållning har starkt bidragit till att förstöra den naturliga vegetationen på många håll i världen, inte minst i medelhavsområdet, men i vissa områden kan fårbetet uppskattas för att det motverkar igenväxning.

Reproduktion

redigera

Får kan para sig under större delen av året men de mer ursprungliga raser brunstar främst under hösten och får då sina lamm under våren. Dräktighetstiden är lite under 5 månader.

Etymologi och terminologi

redigera

En fårhona kallas tacka, en hanne kallas bagge och en unge för lamm. En kastrerad bagge kallas hammel. På gotländska kallas vuxna individer lamm och ungar lammungar. Även på det svenska fastlandet säger man ibland lammskinn om fällar från vuxna djur. En fåraherde är en person som har till uppgift att valla; se efter lösgående får.

Tamfår som nyttodjur

redigera
 
Dolly var världens första klonade däggdjur.
 
Fåraherdar

Fåren har genom tiderna varit mycket betydelsefulla för människan då de bidrar med både kött, skinn, mjölk och ull till kläder. Fåret har haft oerhört stor betydelse både i hushållsekonomin och tillbaka i historien även i samhällsekonomin, därför att ylletextilier var en viktig handelsvara.

Fårskötsel

redigera

Fårskötseln på en gård är beroende av tillgången till bete, eftersom betet är en förutsättning för att driften ska ge ekonomisk vinst.

Fåren hålls i skötsel för köttets, ullens eller fårmjölkens skull, eller för två eller alla dessa egenskaper. Av mjölken tillverkas det fårost; i många länder är detta en vanlig mejeriprodukt. I Sverige spelar ull- och mjölkproduktionen dock en underordnad roll. Valet av ras beror dels på hurdana betesmarker man har och dels på lammproducentens intresse; om man vill vidareförädla lammskinn eller mjölk eller om man enbart är intresserad av köttproduktion. Vanliga raser för köttproduktion är Texel, Suffolk och Dorset. De som är intresserade av skinn och ull väljer ofta Gotlandsfår, Finullsfår, Leicester eller någon av de andra lantraserna.

Såväl ungbaggen som tackan kan användas i avel redan när de är ett halvår gamla, och är vanligtvis i produktion till 5-8 års ålder. Om det tillåts kan dock får bli 15-18 år gamla. En bagge i sin bästa ålder kan årligen betäcka ända upp till 100 tackor, men vid synkroniserad brunst bör inte mer än högst 40 tackor ingå i gruppen. Betäckningstiden beror på när man vill ha lamningen som inträffar 5 månader senare. Den vanligaste lamningstiden är i april men nu för tiden lammar många på andra tider på året. Tackorna skall vara i lagom gott hull vid betäckningen och ska så förbli till de har lammat, då föder de friska starka lamm. Foderstaten ökas månaden innan lamningen och hålls hög under digivningen.

När lammen har fötts kan de få tillgång till en lammkammare där bara de små lammen kan komma in och äta kraftfoder och ett spätt hö/ensilage. Lammen kan vänjas av från sina mödrar från 5-6 veckors ålder men tidig avvänjning förutsätter att de har haft tillgång till lammkammare och att de verkligen äter kraftfoder, ca 250 g per dag och lamm. Vad man använder som kraftfoder till tackorna och lammen varierar beroende på tillgång och pris. Man kan använda allt från färdigproducerade pellets till hemmagjorda blandningar med spannmål, soja, betfor, ärtor, rapskaka och mineraler mm i. Alla får och lamm ska alltid ha tillgång till rent friskt vatten och saltsten.

Ovanstående gäller produktion av slaktfår av köttras eller korsningstyp. Andra fårraser behöver mycket mindre kraftfoder, alternativt endast grovfoder av bra kvalité, men har då inte heller samma tillväxt.

Fåren bör klippas två gånger om året; efter avvänjning av lammen och ca en månad innan lamningen. Ullavkastningen är synnerligen växlande för olika raser. Det viktiga är att ullen som man har tänkt att ta hand om hålls ren från hö, kardborrar och gödsel. Levande vikten hos de olika fårraserna varierar mycket från 40–90 kg på tackorna och 60–150 kg för baggarna. Lammen uppnår vuxenvikt vid ca 18 månaders ålder.[4]

Vakta får

redigera
 
Komondor är en storvuxen och vädertålig boskapsvaktande hundras.[5]

Sedan fårets domesticering har det funnits behov att vakta djuret mot inkräktare som varg, björn och andra rovdjur.[3][6]

Fåraherdar drev sina får på bete och bodde ute i bergen eller betesmarker i fäbodar och vakade över djuren dag och natt. Boskapsvaktande hundar var arbetande brukshundar med uppgift att skydda frigående djur som får mot rovdjursangrepp. Denna uppgift anses vara en av tamhundens allra äldsta, alltsedan människan började hålla andra husdjur för sin livsmedelsförsörjning.[7]

Till sin hjälp hade de ofta särskilda boskapsvaktare, vakthundar som var storvuxna och vädertåliga, och lite mindre vallhundar som border collie, australian kelpie och puli som vallade fåren men inte var stora nog att gå i närkamp med exempelvis varg eller björn. Den uppgiften togs hand om det storvuxna hundraserna som komondor, maremmano abruzzese, anatolisk herdehund, och kangal. Hundraserna puli och komondor var ett klassiskt par på den ungerska pusztan. Den snabba mindre pulin vallade fåren och den större aggressivare komodoren fungerade avskräckande för varg och vakade på nätterna.[8][9]

Fårskötsel i Sverige

redigera
Får i Karlskrona kommun.
 
Utsikt över Drottningholmsparken från Götiska tornet. Kungens får på bete 1950

Får har funnits i Sverige sedan yngre stenålder. Ullen har spunnits och vävts till kläder åtminstone sedan bronsåldern. I förhistorisk tid och medeltid var nordiska kortsvansfår allenarådande som typ. På 1600- och 1700-talet importerades på statens initiativ utländska fårraser, och genom olika förordningar sökte man att få bort böndernas inhemska får, då deras ull ansågs att vara grov och olämplig för finare kläder. I modern tid har spillror av de gamla fårtyperna dock fått en renässans. Sveriges vanligaste får pälsfåret är ett förädlat får av nordiskt ursprung.

Vikten på lantrastackor vid 1900-talets början i södra Sverige uppgick till 30–45 kg, medan baggarna var tyngre.[4]

Sveriges fårstam har varit i ständigt avtagande. 1904 bestod den av 1 105 903 djur (ungefär 3/4 av antalet 1865). 2005 fanns det ca 7 000 fårbesättningar med ca 450 000 djur i Sverige[10].

Horn och ull

redigera

Hornen är oftast svängda bakåt och nedåt. Hos vissa av de mer ursprungliga raserna är båda könen hornbärande, hos andra endast baggarna. Hos många andra raser är båda könen dock kulliga, det vill säga utan horn. Hos enstaka raser, bland annat Jacobsfåret kan baggen ha fyra istället för två horn – ett fenomen som också tidigare har varit känt hos gutefåret.

Olika fårraser har mycket olika ull. Ursprungligt har fåret två olika hårfibrer: täckhår och bottenull. Täckhåren är långa och grova, men bottenullen mycket mjuk. Detta ses fortfarande hos en rad fårraser, till exempel islandsfår eller gutefår. De flesta framavlade fårraser har en enhetlig ull som i fibertjocklek är ett mellanting. Det finns också raser med speciellt finfibrig ull, framför allt merinofåret, men även det svenska finullsfåret. Andra fårraser hålls mest eller uteslutande för köttets skull, och enstaka raser är specialiserade på pälsproduktion, till exempel gotlandsfåret.

Sjukdomar

redigera

Får är mycket tåliga djur, men kan precis som alla andra drabbas av olika typer av sjukdomar. Många gånger fokuseras på epizootier som mul- och klövsjuka, scrapie eller boskapspest. Dock är det vanligare att uppfödningsarbetet utsätts för betydligt allvarligare och vanligare problem än så, där de mest kända sannolikt är olika typer av parasitangrepp eller felaktig utfodring.

Bland de vanligaste problemen inom fåraveln märks:

  • dålig fårhälsovård
  • dålig klövvård
  • felaktig utfodring
  • förlossningskomplikationer
  • miljöproblem
  • parasitangrepp
  • olika typer av smitta

Brist- och ämnesomsättningssjukdomar hos tackor

redigera

Brist- och ämnesomsättningssjukdomar hos lamm

redigera

Många av bristsjukdomarna hos lamm har försvunnit i takt med att man lagt mer vikt vid bra utfodring av såväl tackor som lamm.

Infektionssjukdomar

redigera

Vissa infektionssjukdomar, som till exempel colibacillos, lammdysenteri och enterotoxinemi drabbar företrädesvis lamm.

Klövproblem

redigera

Organsjukdomar

redigera

Förgiftningar

redigera

Hudparasiter

redigera

Inälvsparasiter

redigera

Ull- och pälsproduktion

redigera
 
Fårklippning på Island

Köttproduktion

redigera
 
Ett halvt slaktat får
Huvudartikel: Köttproduktion

Flest lamm föds under våren men det kommer att planas ut då andra raser ökar i mängd och fler vill slakta dem på vintern och våren. Att man väljer denna tid på året för slakt kan dels bero på hur mycket betesmarker och vilka byggnader man har, men framför allt beror det på att nya producenter inte får kontrakt vid Swedish Meats att slakta sina lamm under hösten.

Tabellen[11] nedan redovisar produktionen av får- och lammkött i kg/person.

Land/region 1979-1981 1990 2003
Hela världen 1,2 1,3 1,25
Afrika 1,8 2,5 1,3
Australien 38,0 37,0 30,3
Brasilien - 0,4 -
Bulgarien 7,5 6,5 4,9
Chile 5,0 3,0 0,6
Danmark 0,2 0,2 0,3
Finland 0,2 0,2 0,1
Frankrike 3,0 3,0 2,2
Grekland 8,0 9,5 0,5
Nederländerna 1,5 1,0 0,9
Indien - 0,2 -
Iran 6,0 5,0 5,0
Irland 13,0 24,0 16,0
Island 66,0 40,0 30,3
Italien 1,2 1,3 1,0
Kina - - 1,4
Marocko 4,0 3,5 3,4
Nigeria - 0,8 -
Norge 4,2 6,0 5,4
Nya Zeeland 183,0 162,0 141,0
Sovjetunionen 3,3 3,0 -
Spanien 4,5 6,0 5,1
Storbritannien 4,5 6,0 5,1
Sudan - - 4,3
Sverige 0,6 0,7 0,4
Tyskland - 2,1 0,5
Uruguay 13,0 20,0 7,9
USA 0,7 0,6 0,3

Mjölkproduktion

redigera
Huvudartikel: Mjölkproduktion

I Sverige är fårmjölksproduktionen begränsad, men desto vanligare i andra delar av världen. Ingen större produktion uppges emellertid förekomma i USA, Australien och Nya Zeeland. Tabellen [12] visar produktionen i tusentals ton. Vid ostproduktion är tumregeln att det går åt tio liter mjölk för att producera ett kg ost.[4]

Område Fårmjölk Getmjölk
Världen 2 922 3 748
Europa 1 028 765
Sydamerika 12 54
Asien 1 308 2 028
Afrika 573 901

Biprodukter från tamfår

redigera

Större delen av fåret, förutom själva slaktkroppen för köttets skull, kan utnyttjas:

Tamfår i kultur och folktro

redigera

Fårens betydelse märks bland annat i de religiösa uttrycken Herren är min herde, man pratar om Lejonen och lammen. Symboliskt sett representerar fåren i kristen mytologi ofta de goda och rättfärdiga människorna, medan getterna representerar de onda och förtappade. [13] Att kalla någon för ett "svart får" betyder att den personen anses vara annorlunda och skamlig i en grupp av andra normala personer. Uttryckets ursprung kommer från att när ett svart lamm föddes förr i tiden, så ansågs det vara ett tecken från djävulen. [14]

Raser

redigera

Lista över fårraser (i urval):

I Frankrike avlades den minsta fårrasen fram, Ouessantfår, den har en vikt på 13 till 16 kilogram och når bara en mankhöjd omkring 45 centimeter.[15]

Sverige

redigera
 
Svärdsjöfår, en hotad lantras i Dikarbackens odlingslandskap i Falun.

I Sverige finns ett femtontal fårraser, såväl inhemska som importerade,[16] varav gotlandsfåret står för drygt 18 000 av de ca 35 000 tackor som är registrerade i det svenska bestånds- och avelsregistret Fårkontrollen.[17] Andra större raser i Sverige är svenskt finullsfår, med ca 4 400 tackor,[18] gutefår (ca 3 200 tackor)[19] och holländska texel (2 300 tackor).[20] Allmogefår, som är ett samlingsbegrepp för nio mindre svenska lantraser,[21] hade 2011 sammanlagt ca 3 600 tackor, varav 1 400 var värmlandsfår.[22]

Fårkontrollen har valt att indela det svenska fårbeståndet i fyra rasgrupper:[källa behövs]

Fårbestånd

redigera

Tabellerna[23] visar antalet får i tusental.

Europa

redigera
Land 1975 1985 1995 2005 2010
Europa 124 535 137 511 180 786 137 351
Danmark 61 52 145 141 159
Finland 124 68 80 115 125
Frankrike 10 568 12 676 10 320 9 113 7 922
Grekland 8 274 8 258 8 802 9 000 8 966
Nederländerna 760 814 1 674 1 236 11 295
Irland 2 711 3 081 5 775 4 556 4 565
Island 864 709 458 454 479
Italien 7 995 11 098 10 681 8 200 8 012
Norge 1 639 2 414 2 524 1 417 2 308
Ryssland - - 31 818 15 494 19 849
Sovjetunionen 145 305 142 876 - - -
Spanien 16 257 17 520 23 058 22 500 18 551
Storbritannien 29 967 23 946 43 304 35 500 31 084
Sverige 385 426 462 450 564

Asien

redigera
Land 1975 1985 1995 2005 2010
Asien (hela) 283 834 341 255 440 649 457 926
Indien 40 540 46 930 54 131 62 500 73 991
Iran 28 085 40 000 50 889 54 000 49 500
Israel 197 267 327 390 445
Japan 12 24 20 11 12
Kazakstan - - 24 273 11 287 14 660
Kina 94 700 95 194 117 445 170 882 176 900
Mongoliet 14 503 13 391 13 787 11 686 14 480
Pakistan 17 454 25 037 29 065 24 900 27 757
Syrien 5 809 10 993 12 075 15 310 15 511
Turkiet 40 539 40 391 35 646 25 201 21 794
Turkmenistan - - 6 100 14 267 13 600

Afrika

redigera
Land 1975 1985 1995 2005 2010
Afrika (hela) 161 219 187 472 208 623 253 619
Algeriet 9 773 15 660 17 302 18 700 22 868
Etiopien 23 078 23 000 10 900 17 000 25 509
Kenya 2 945 7 000 8 204 10 000 17 562
Marocko 14 800 12 862 13 389 17 026 18 023
Nigeria 5 379 10 359 14 000 23 000 10 917
Sudan 13 774 19 709 37 180 48 000 52 079
Sydafrika 30 989 30 256 28 784 25 316 24 501

Sydamerika

redigera
Land 1975 1985 1995 2005 2010
Sydamerika 101 543 100 032 84 822 68 884
Argentina 34 691 28 750 15 245 12 450 15 025
Bolivia 7 694 7 804 7 884 8 550 8 701
Brasilien 17 828 18 659 18 336 14 182 17 380
Chile 5 644 5 800 4 625 3 400 3 644
Colombia 1 920 2 500 2 540 2 180 1 791
Peru 15 280 12 787 12 570 14 000 14 159
Uruguay 15 069 21 196 20 250 9 712 7 710

Övriga

redigera
Land 1975 1985 1995 2005 2010
Australien 151 653 149 747 120 862 106 000 68 085
Nya Zeeland 55 320 67 851 48 816 40 000 32 562
Kuba 330 378 1 309 2 600 2 361
USA 14 515 10 716 8 989 6 135 5 620

Officiell statistik om får

I Sverige har antalet får ökat under 2000-talet[24] och det översteg 620 000 år 2011[25]. På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om antalet får i Sverige i det Statistiska meddelandet om husdjur. I Eurostats databas publiceras statistik om antal får i Europa under kategorin Agriculture och underkategorin Regional Agriculture Statistics. I FAO:s databas publiceras statistik om antal får i världen under kategorin Production och underkategorin Live Animals.

Se även

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ Valdez, R. 2013 Ovis orientalis (se rubrik "Taxonomic Notes") Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 3 mars 2014.
  2. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Ovis aries” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  3. ^ [a b] Mithen, Steven J. (2003) (på engelska). After the ice: a global human history 20,000-5000 BC. London: Weidenfeld & Nicolson. sid. 77. Libris 4763288. ISBN 0-297-64318-5 
  4. ^ [a b c] Anna Dahlström (2006) Betsmarker, djurantal och betestryck 1620 – 1850 : Naturvårdsaspekter på historisk beteshävd i syd- och mellansverige. CBM:s skriftserie nr 13. Avhandling vid Institutionen för ekonomi, avdelningen för agrarhistoria, Sveriges lantbruksuniversitet. ISBN 978-91-89232-21-1.
  5. ^ Kovacs, Gibizer, Udvardine Lukacs: Komondor, Kuvasz, 1996, ISBN 963-7314-33-4
  6. ^ Casta, Stefan (1997): Husdjurens vilda liv, Opal, ISBN 91-7270-815-8
  7. ^ Jeffrey S. Green & Roger A. Woodruff (1993): Livestock Guardian Dogs - Protecting Sheep from Predators Arkiverad 27 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine., USA:s jordbruksdepartement
  8. ^ David Allerton, Att välja hund, ISBN 978-91-7401-246-0
  9. ^ Kovacs, Gibizer, Udvardine (1996) Lukacs: Komondor, Kuvasz, ISBN 963-7314-33-4
  10. ^ Svenska Fåravelsförbundet[död länk]
  11. ^ FAOSTAT data 2006
  12. ^ FAOSTAT 2005
  13. ^ ”syndabock - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/syndabock. Läst 12 december 2017. 
  14. ^ ”Vad har vi emot svarta får?”. Historie se. 9 juli 2015. http://varldenshistoria.se/samhalle/vardagsliv/vad-har-vi-emot-svarta-far. Läst 19 januari 2018. 
  15. ^ Carwardine, Mark (1996) (på svenska upplaga). Guinness Djurrekordbok. Bokförlaget Forum AB Stockholm. sid. 4. ISBN 91-37-10910-3 
  16. ^ Svenska Fåravelsförbundet: Raser Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Länkad 2013-11-07
  17. ^ Svenska Fåravelsförbundet: Gotlandsfår Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Länkad 2013-11-07
  18. ^ Svenska Fåravelsförbundet: Finull Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Länkad 2013-11-07
  19. ^ Svenska Fåravelsförbundet: Gutefår Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Länkad 2013-11-07
  20. ^ Svenska Fåravelsförbundet: Texel Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Länkad 2013-11-07
  21. ^ Föreningen Svenska Allmogefår Länkad 2013-11-07
  22. ^ Svenska Fåravelsförbundet: Allmogefår Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Länkad 2013-11-07
  23. ^ FAOSTAT data, 2006
  24. ^ Jordbruksverket (2011). Jordbruket i siffror åren 1866-2007. ISBN 91-88264-36-X. http://www.jordbruksverket.se/omjordbruksverket/statistik/jordbruketisiffror.4.5586fdf512e8fc79a8480001553.html. Läst 2 januari 2012 
  25. ^ ”Husdjur i juni 2011 – Statistik från Jordbruksverket”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120311052156/http://www.jordbruksverket.se/omjordbruksverket/statistik/statistikomr/husdjur/arkivstatistikhusdjur.4.67e843d911ff9f551db80003483.html. Läst 2 januari 2012. 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tamfår&oldid=51126735”