Andra kammaren
Andra kammaren (förkortning: AK) var det direktvalda underhuset av den tvåkammarriksdag som Sverige hade åren 1867–1970. Kammaren hade vid sitt avskaffande 233 ledamöter, vilka valdes för fyraåriga mandatperioder med d’Hondts metod. De båda kamrarna hade samma befogenheter. Vid sista valet till andra kammaren, andrakammarvalet 1968, fick Socialdemokraterna mer än hälften av rösterna. (Om kamrarnas ställning gentemot varandra, om gemensamma omröstningar i finansfrågor och om parlamentarismen i detta system och svårigheterna med det under 1950-talet finns mer information i artikeln Tvåkammarriksdagen.)
| Andra kammaren | |
 | |
| Typ | |
|---|---|
| Utformning | Tvåkammarsystem |
| Ledning | |
| Talman | Lista över andra kammarens talmän |
| Struktur | |
| Antal platser | 233 |
| Val | |
| Valsystem | Allmänna val genom d’Hondts metod |
| Senaste valet | Andrakammarvalet i Sverige 1968 |
| Mötesplats | |
| Gamla riksdagshuset, Andra kammaren (1867-1904) Riksdagshuset, Andra kammaren (1905-1971) | |
Tidigare regler om andra kammaren
redigeraAndra kammaren bestod tidigare (till exempel år 1916) av 230 ledamöter som valdes proportionellt. Valet gällde för tre år och förrättades i september året före treårsperiodens början, utom vid kammarupplösning, då det skedde genast. Ledamotskap av kammaren, som erhållits under en treårsperiod, gällde till periodens slut.
Valrätt och valbarhet
redigeraÅr 1916 gällde följande regler för rösträtt till andra kammaren. Valrätt (rösträtt) tillkom året efter uppnådd 24 års ålder varje myndig, ej under konkurs ställd välfrejdad (besitter gott renommé) svensk man inom valkretsen, vilken ej häftade för fattigunderstöd från löpande eller näst förflutna kalenderåret, som erlagt sina under de tre sistförflutna kalenderåren till betalning förfallna skulder till stat och kommun och som fullgjort sina till och med utgången av nästförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.
Valrätten till andra kammaren var inte inskränkt genom någon förmögenhetscensus. Den utövades omedelbart genom personlig inställelse, och varje valman hade en röst (lika valrätt). Valbarhetsvillkoren var desamma som för valrätt, och valbarheten till andra kammaren var inskränkt till dem, som hade valrätt inom valkretsen. Förändrade bostadsförhållanden medförde likväl ej förlust av riksdagsmannauppdraget under pågående period. Ledamot av andra kammaren fick inte avsäga sig riksdagsmannauppdraget, såvida han inte hade förfall, vars giltighet godkändes av konungens befallningshavande (länsstyrelsen).
I Sverige infördes kvinnlig rösträtt för val till riksdagens andra kammare 1921. Rösträtt till andra kammaren hade den svenska medborgare som fyllt 23 år året före valåret.
Plenisalar
redigera1867–1904
redigera
Under dessa år höll riksdagen till på Riddarholmen i Gamla riksdagshuset, där andra kammaren förfogade över en egen plenisal.
1905–1970
redigera1905 flyttade kammaren in i en egen plenisal i det då nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen.
Sekreterare i andra kammaren
redigeraFöljande personer hade uppdraget som sekreterare i andra kammaren.[1]
- 1867–1875: H. Husberg
- 1876–1878: G. Westdahl
- 1879–1885: H.A. Kolmodin
- 1886–1891: A.E.J. Johansson
- 1892–1894: Hjalmar Nehrman
- 1895–1901: Ernst Nathorst-Böös
- 1902–1908: Herman Palmgren
- 1909–1937: Per Cronvall
- 1938–1945: Sune Norrman
- 1946–1958: Gunnar Britth
- 1959–1970: Sune K. Johansson
Se även
redigeraKällor
redigera- ^ 1973 års riksdag: Översikt på uppdrag av Riksdagens förvaltningsstyrelse utarbetad av Torsten Bjerlöw.
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Andra kammaren.