Personlighetssyndrom

Samlingsbegrepp för grupp av psykiatriska diagnoser.
(Omdirigerad från Personlighetsstörning)

Personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning) är en samlingsbeteckning för en grupp psykiatriska diagnoser, vilka gemensamt kännetecknas av signifikanta problem med utvecklingen av personligheten, i synnerhet jag-funktionerna, av ett slag som kvarstår även efter 18 års ålder. Personlighetssyndrom inverkar negativt på personens vardag och medför försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Personer med sådan problematik kan få behadling.[1]

Personlighetssyndrom
Latin: perturbationes personalitatis, persona pathologica
Michelangelo Merisi da Caravaggio - Narcissus - WGA04109.jpg
Förhöjd självuppskattning är vanligt vid personlighetssyndrom, däribland i narcissistisk personlighetssyndrom.
Narkissos var i grekisk mytologi en yngling som förälskade sig i sin egen spegelbild. Här porträtterad i målningen Narkissos av Caravaggio.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10F60
ICD-9301.9
MeSHsvensk engelsk

Personlighetssyndrom kallades tidigare personlighetsstörning,[2][1] men termen ändrades eftersom benämningen personlighetsstörning har ofta associerats med ett opåverkbart tillstånd och kan ha bidragit till stigmatisering.[2] Barn ges som huvudregel inte dessa diagnoser, även om exempelvis det diagnostiska systemet DSM tillåter det, med undantag av antisocialt personlighetssyndrom, för främst tonåringar där personlighetsdragen varit stabila under en längre tid. Syndromen yttrar sig i problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer och impulskontroll.[3]

Ett personlighetssyndrom har ett komplext mönster av olika förstärkta personlighetsdrag, vilka är integrerade i personligheten och inte uppträder situationsberoende. Accentuerade personlighetsdrag är till skillnad från personlighetssyndrom en del av normalpsykologin. Personlighetssyndrom räknas istället som en psykisk störning.

Personlighetssyndrom i olika svårighetsgrader har en prevalens på omkring var tionde vuxen person. Många har fungerande liv, medan andra har så stora problem att deras vardag inte fungerar alls.[4]

Kännetecken

redigera

Medan en personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress eller en sjukdom, uppkommer personlighetssyndrom under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder. Uttrycken för personlighetssyndrom är inflexibla, och utgörs av antingen en extrem eller en mycket iögonfallande personlig avvikelse från den kulturella normen. Avvikelserna kan gälla sättet att tänka, känna, reagera och uppfatta, och i synnerhet uttryckas i relationen med andra människor.[5]

En personlighetssyndrom kan vara varaktig och svår att behandla. Orsaken till detta är att den beror på utvecklingen av personligheten, vilken är svår att reparera i vuxen ålder. Psykosociala orsaker ligger i stor utsträckning bakom den störda utvecklingen, och dessa kan bestå i kärleksfattiga familjerelationer och anknytningsproblem. Det förekommer ofta psykiska störningar hos flera medlemmar i samma familj, varför det brukar antas att det också kan finnas genetiska predispositioner. Ibland kan personlighetssyndromet uppkomma först senare i vuxen ålder, medan betingelserna för den legat latenta innan dess.[5]

Diagnoserna för personlighetssyndrom ingrupperas i kluster, för att visa på deras likheter. Bortsett från organisk personlighetssyndrom, räknas inte en störning hit om den beror på en annan kroppslig eller psykisk sjukdom. Dock kan det ibland finnas samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser. ICD-10 ställer sex allmänna krav för diagnosen personlighetssyndrom:

  1. Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner.
  2. Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt, och inte en följd av annan psykisk ohälsa.
  3. Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer.
  4. Beteendemönstret började under barndomen.
  5. Syndromet leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det).
  6. Syndromet skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.

Prevalens, ålder och genus

redigera

Det föreligger metodiska problem med att bedöma andelen personer med personlighetssyndrom. Flera undersökningar om detta bygger på självuppskattningar av den egna personligheten. Andelen personer med personlighetssyndrom i befolkningar varierar mellan 6 procent och 22 procent. En svensk undersökning gav att 11 procent lider av en personlighetssyndrom.[6]

Vilka diagnoser som är vanligast korrelerar med åldern. Hyperemotionella syndrom är vanligare bland yngre vuxna än hos äldre. Personlighetssyndrom förekommer oftare hos personer som aldrig haft långa kärleksrelationer, än hos personer som varit gifta länge, och oftare bland missbrukare.[6]

Män lider oftare av antisocialt personlighetssyndrom (psykopatisk personlighet), paranoid personlighetssyndrom och tvångsmässigt personlighetssyndrom än kvinnor, och kvinnor oftare av emotionellt instabilt personlighetssyndrom och osjälvständigt personlighetssyndrom.[6][7] Kvinnor har oftare histrionisk personlighetssyndrom än män.[8]

Personligheten och sjukdomar

redigera

De diagnosmanualer som används utgår från att personlighetssyndrom är genuint och kliniskt igenkännbart annorlunda än andra psykiska sjukdomar. Detta synsätt kan spåras till omkring 1980, då DSM-III utkom. Synsättet har kontinuerligt kritiserats med påståendet att grupperna såväl som diagnoserna är arbiträra eller diffusa sammanfogningar av funktioner, vilka den kliniska verkligheten har svårt att legitimera. Vad beträffar personlighetssyndrom, har psykiatrin i högre grad än annars haft svårt att befria diagnoserna från en psykoanalytisk teori eller att finna anatomiska, neuroendokrina eller fysiologiska upphov till störningarna. Det finns i många fall stora olikheter på personer som får samma diagnos.[9]

Eftersom personlighetssyndrom definieras som en störd personlighetsutveckling, följer att en person kan socialiseras till en personlighetssyndrom; det kan betraktas som adaption, vilket i sig är en normal egenskap. Å ena sidan har psykiatrin därmed kunnat förklara att det förekommer en viss ärftlighet ifråga om till exempel psykopati. Å andra sidan uppstår dock ett problem som ofta diskuteras, nämligen om det är rätt att patologisera en adaption. Att synen på normalitet kan påverka diagnoserna är ett skäl till att till exempel narcissistisk personlighetssyndrom blivit allt mera ifrågasatt; en viss grad av narcissism kan möjligen räknas som normalpsykologi på grund av dess omfattande utbredning. Redan 1981 började narcissism att kallas "generationsvirus" och sedan dess har somliga hävdat att normalitet kan definieras som något som tillräckligt många gör för att det ska kunna kallas vanligt. Mot detta har anförts att även om ett personlighetsdrag är utbrett, så bör psykiatrin ingripa om det leder till sådan ohälsa att kriterierna för syndrom uppfylls (vilket är relativt ovanligt). Däri ligger en konflikt för psykiatrin, huruvida den bör utgå från individen och dess hälsa (till exempel narcissism kan ofta leda till framgång) eller om den bör utgå från samhället och omgivningens bästa (till exempel att narcissisten inte är lämplig för sin erhållna maktposition, eller att individens framgång byggts upp på många offer).[10]

Behandling

redigera

Behandlingen vid de olika personlighetssyndromen varierar stort beroende på vilken syndrom det är. Det finns ingen allmängiltig behandlingsmetod för alla personlighetssyndrom.

Personlighetssyndrom i DSM-IV-TR

redigera

DSM-IV-TR är en diagnostisk manual som, tillsammans med ICD-10, används av psykiatriker och psykologer för att ställa psykiatriska diagnoser. Den definierar tio personlighetssyndrom, som är grupperade i tre kluster.

Personlighetsstörningar i ICD-10

redigera

ICD-10 innehåller följande personlighetssyndrom, med undertyper:[11]

  • Paranoid personlighetssyndrom
Med undertyperna expansivt paranoid, fanatisk, rättshaverist, paranoid och känslig paranoid.
  • Schizoid personlighetssyndrom
  • Osällskaplig personlighetssyndrom
Med undertyperna amoralisk, antisocial, asocial, psykopatisk och sociopatisk
Med undertyperna aggressiv, borderline och explosiv
  • Histrionisk personlighetsstörning
Med undertyperna hysterisk och psykoinfantil
Med undertyperna tvångsmässig, besatt och båda typerna samtidigt.
  • Fobisk personlighetssyndrom
  • Osjälvständig personlighetssyndrom
Med undertyperna kraftlös, inadekvat, passiv och självförgörande.

ICD-10 har dessutom en diagnos för organisk personlighetssyndrom, det vill säga en personlighetssyndrom som beror på en kroppslig sjukdom.[12] F44.81 listar multipel personlighetssyndrom som en dissociativ syndrom.

Historia

redigera

Det som numera kallas personlighetssyndrom benämndes fram till ICD-9 för persona pathologica, det vill säga en patologisk personlighet, en personlighet som orsakar sjukdom eller ohälsa hos individen. Diagnosen användes sällan av psykiatrin och jämförelsevis mycket litet forskning lades på dess etiologi, prognos eller behandlingsmöjlighet.[13] De egenskaper som ingår i personlighetssyndrom, till exempel girighet, hänsynslöshet, undfallenhet, skygghet, kallades tidigt karaktärsneurotiska drag, eftersom de ansågs ha sitt ursprung i ett neurotiskt reaktionsmönster som införlivats med personligheten. Personlighetssyndrom kan därför ibland kallas "karaktärsneuroser", i synnerhet av människor från den psykodynamiska skolan.[14]

Till en början presenterades personlighetssyndrom endimensionellt i diagnosmanualerna, det vill säga de listades under övergripande rubriker. Under 1960-talet och senare började personlighetssyndrom att uppfattas som dels en funktionsstörning (maladaption) och dels orsaka ett lidande för personen (ohälsa). Ungefär samtidigt började de specifika personlighetssyndromen att uppfattas som kluster av funktionssyndrom som utifrån en generell bild har mer gemensamt med andra diagnoser, en så kallad multiaxial diagnostik; man såg tre grundläggande personlighetsstörningar: excentriska, hyperemotionella och ängsliga personlighetssyndrom.[15]

Det multiaxiala synsättet finns i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV, men har avskaffats i den nu gällande versionen DSM-5. Utanför USA har DSM-IV ofta klinisk betydelse, men officiellt är den inte godkänd. Det är istället ICD-10 som används officiellt. ICD-10 har bibehållit den endimensionella axeln. För just personlighetssyndromen finns en del olikheter mellan DSM-IV och ICD-10, både vad gäller namn på diagnoserna och deras kriterier.[16]

Synen på vad en personlighet är och vad som betingar dess individualitet har delvis reviderats under 1900-talet, vilket har en avgörande betydelse för synen på personlighetssyndrom.

Femfaktorteorin är en bedömning av personligheter som har sin utgångspunkt i att människors personligheter har urskiljbara, universella drag som inte är kultur- eller situationsberoende. Femfaktorteorin särskiljer fem faktorer som styr dessa drag, för att den bygger på fem faktorer/dimensioner som vart och ett bestämmer ett personlighetsdrag. Dessa fem personlighetsdrag blir tillsammans en profil eller karta över en individs personlighet. Den har inget att göra med patologiska ICD-10 eller DSM-5.

Se även

redigera

Källor

redigera
  • The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 155–158
  1. ^ [a b] ”Personlighetssyndrom – vad är det och hur ställer man diagnos?”. www.lakartidningen.se. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Temaartikel/2016/12/Personlighetssyndrom--vad-ar-det-och-hur-staller-man-diagnos/. Läst 22 mars 2017. 
  2. ^ [a b] https://www.internetmedicin.se/psykiatri/personlighetssyndrom
  3. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 december 2011. https://web.archive.org/web/20111205062125/http://allpsych.com/disorders/personality/index.html. Läst 20 november 2011. 
  4. ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 7
  5. ^ [a b] The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 155ff
  6. ^ [a b c] SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 14
  7. ^ Reich J., Sex distribution of DSM-III personality disorders in psychiatric outpatients, Am J Psychiatry. 1987 Apr;144(4):485-8
  8. ^ Ford MR et al, Sex bias in the diagnosis of histrionic and antisocial personality disorders, J Consult Clin Psychol. 1989 Apr;57(2):301-5
  9. ^ Thomas A. Widiger et al, Plate Tectonics in the Classification of Personality Disorder, American Psychologist 2007 Vol. 62, No. 2, 71–83
  10. ^ Kapitlet "The Normality of Narcissism" i James E. Côté (2000) Arrested adulthood: the changing nature of maturity and identity, New York University Press
  11. ^ ”ICD-10 Version:2010” (på engelska). apps.who.int. http://apps.who.int/classifications/icd10/browse/2010/en#/F60. Läst 26 mars 2017. 
  12. ^ Se F07 i ICD-10
  13. ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 12
  14. ^ Se till exempel "karaktärsneuros" och "neuros" i Henry Egidius, Psykologilexikon, Natur & Kultur
  15. ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 8ff
  16. ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 12f