Wikipedia

Lupinsläktet

släkte i familjen ärtväxter (Fabaceae)

Lupinsläktet (Lupinus)[1][2] ingår i familjen ärtväxter[1]. Släktet har cirka 200 arter, de flesta från Nord- och Sydamerika (med undersläktet Platycarpos), men finns även vildväxande i Medelhavsområdet (med undersläktet Lupinus). Amerikanska lupiner växer sedan 1900-talet i stora delar av Europa, bland annat i Sverige, och anses vara invasiva arter.

Lupinsläktet
Texaslupin (L. texensis)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
SläkteLupinsläktet
Lupinus
Vetenskapligt namn
§ Lupinus
AuktorLinné, 1753
Arter

Beskrivning

redigera

Flera odlas som dekorativa trädgårdsväxter i Sverige och det finns många hybrider och sorter. De är inte ätliga, men det finns arter som odlas och tröskas för att användas som proteinfoder till husdjur. I Sverige förekommer blomsterlupin och sandlupin förvildade. Doftlupin används i det peruanska köket, till exempel i ceviche. Även vitlupin används som livsmedel i andra länder. Dessa har hög proteinhalt men även alkaloider i sådan mängd att måttlighet i konsumtionen är påkallad. En blåfärgad lupin (Lupinus mutabilis) odlas och används som livsmedel av ursprungsbefolkningen i högländerna i Ecuador.

De flesta arterna är ett- eller tvååriga örter men det finns även några halvbuskar och buskar. Liksom de flesta övriga ärtväxter binder lupiner luftens kväve (med hjälp av mikroorganismer i roten) till jorden och kan därför användas som gröngödslingsväxter. Lupiner har en lång och kraftig pålrot och omvänt paraplyformade blad som sparar varje daggdroppe. De gillar vatten, men klarar på grund av rotens och bladens utformning längre torka. Ibland överlever roten torkan, medan resten vissnar. Lupiner älskar även sol, ljus och värme.

Lupinsläktet blad är karaktäristiska och lätta att känna igen. De är mjuka och gröna och djupt handflikiga med mellan 5 och 16 avlånga småblad som alla utgår från ett gemensamt skaft, så de påminner ofta om en palm i miniatyr. Blommorna sitter i täta, toppställda klasar, det vill säga överst på stjälkarna. Det förekommer en mängd blomfärger, bland annat blå, lila, rosa, vit och orange i kombinationer. Doften är svagt men ljuvt syrlig. Frukten är en luden balja som innehåller många frön. Fröna är mycket hårda och måste blötläggas över natten före sådd. Lupinens frön innehåller giftiga ämnen[3], liksom fröna hos många andra vilda baljväxter. Lupinbönor i form av gula frön från Lupinus släktet, oftast Lupinus luteus ("gul Lupin"), är dock ett vanligt livsmedel i Medelhavsområdet och Latinamerika och äts mest inlagd som mellanmål (pickled snack). De måste vara beredda på rätt sätt annars så finns det risk för lupin-förgiftning.

Från lupinens frön framställs även lupinmjöl som används i vissa livsmedel, bland annat glutenfri pasta. Då en del av växtens proteiner kan utlösa allergiska reaktioner måste det på förpackade produkter anges att de innehåller lupin, liksom restauranger måste kunna upplysa om förekomsten i tillagade rätter.[4]

Miljöpåverkan

redigera
Lupiner längs riksväg 44 utanför Grunnebo, Vänersborgs kommun

I Sverige har förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått sådan spridning att de lokalt anses hota den biologiska mångfalden. Detta gäller såväl i fråga om andra växter som andra insekter, då de tränger ut ängsblommor och insekter längs vägkanterna dit dessa i sin tur sökt sig då ängsmarker under andra halvan av 1900-talet planterats med skog.[5]

Lupiner inom kulturen

redigera

De två Monty Python-sketcherna om den fiktive folkhjälten och stråtrövaren (året är 1747) Dennis Moore centreras kring lupiner som enligt vissa är en åtråvärd växt. Moore avtvingar adeln deras gömda förråd av lupiner (medan han till en början är mindre intresserad av deras juveler och guld), vilka han sedan skänker till landsbygdens fattigaste invånare. Det råder olika åsikter om lupinernas användbarhet; i vilket fall som helst anser de hungriga backstugusittarna inte att lupiner i längden kan ersätta normal föda.[6][7]

Dottertaxa till Lupiner, i alfabetisk ordning[1]

redigera

Bildgalleri

redigera

Källor

redigera
  1. ^ [a b c] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (11 december 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17102164. Läst 26 maj 2014. 
  2. ^ Sveriges lantbruksuniversitet 2012–. Lupinus L. - Lupinsläktet från Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Läst: 17 maj 2015
  3. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 45
  4. ^ "Lupin" Livsmedelsverket. Läst 22 oktober 2015
  5. ^ "Lupinerna hotar mångfalden" Arkiverad 26 september 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Skånska Dagbladet 24 juni 2014.
  6. ^ "Dennis Moore". Montypython.net. Läst 10 september 2013. (engelska)
  7. ^ "Dennis Moore Rides Again". Montypython.net. Läst 10 september 2013. (engelska)

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lupinsläktet&oldid=56242419”